Individanpassad pedagogik

Utan kunskap – ingen framtid!

Om skolplikten ska förlängas från 16 år till 18 år för äldre invandrarbarn som saknar eller har en dålig skolunderbyggnad diskuterades under veckan i Nyhetsmorgon i TV4 mellan skolminister Jan Björklund och Ibrahim Baylan, utbildningspolitisk talesperson (S).

Cirka 10 % av eleverna i grundskolan är födda utomlands och har svårare än andra att nå grundskolans mål. Endast 63 % av dessa nådde gymnasiebehörighet 2010.

Björklund hävdade att invandrarbarn som kommer till Sverige först vid 12-13 års ålder (från länder som t.ex. Somalia, Afghanistan och Irak) inte får en rimlig chans att klara kunskapskraven i den svenska skolan. Många av dessa barn saknar helt eller delvis skolundervisning i det land de kommer ifrån. Genom att förlänga skolplikten till 18 år skulle dessa barn få större chans att klara kunskapskraven.

Som så ofta bland politiker var man överens om problembeskrivningen men har olika tankar och förslag till lösningar. Baylan menade att man borde placera de bästa lärarna och rektorerna på de mest invandrartäta och problematiska skolorna. Ett bra förslag men hur detta skulle gå till i verkligheten beskrev han inte.

Jag anser att kompetensen i hur man förmedlar kunskap till elever med brister i läs- och skrivförmåga måste höjas hos alla lärare. Detta gäller oavsett om bristerna beror på bristfällig skolundervisning från ett tidigare hemland eller på dyslexi, språkstörning eller andra inlärningssvårigheter. Många elever med svårigheter som beskrivits upplever sig ofta dumma och misslyckade.

Att inte kunna läsa och skriva behöver inte vara ett hinder för att kunna ta till sig kunskap!

Om man på ett tidigt stadium sätter in stöd i form av individanpassad pedagogik förhindrar man att dessa elever upplever sig misslyckade. Det finna annars en risk att hamna i utanförskap, diskriminering och kanske i förlängningen arbetslöshet och kriminalitet. Det är betydligt bättre ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att sätta in resurser tidigt. Kostnaden kommer förr eller senare och blir det senare kommer kostnaden att bli mångdubbelt större. Att misslyckas i skolan leder dessutom till ett personligt nederlag som inte kan värderas i pengar.

Jag har själv arbetat fram en individanpassad pedagogik för min son som aldrig lyckades knäcka läs- och skrivkoden under sina 14 år i skolan. Tack vare denna pedagogik lyckades han klara skolan med mycket goda resultat.

Det är dags att tänka i nya banor. Jag har i tidigare debattartiklar föreslagit att skolan borde införa ”språkstörningstolkar” för elever med grav språkstörning. I vissa fall borde vi kanske införa något liknande för de invandrarbarn som har dålig skolunderbyggnad när de kommer till Sverige. ”Tolken” skulle kunna lotsa eleven genom skoldagen och arbeta med att ge eleven samma möjligheter som övriga elever att komma åt kunskap. Vilken utmärkt möjlighet att ge duktiga studenter med god utbildning som idag är arbetslösa en möjlighet till ett arbete och meningsfull sysselsättning.

Vänta inte på att elever måste lära sig att läsa och skriva innan man förmedlar kunskap!